Vårat projektarbete kommer att gå åt skogen. Jag vet det redan nu. Men förhoppningsvis så är vi mycket bättre än vad vi tror och lyckas rädda det. Att anordna ett kvällsöppet är tydligen inte bara att hitta på en meny, göra lite mat och bjuda in lite folk. Det är så himla mycket mer. Det handlar om forskande om olika länders matkulturer, en djungel av frågeställningar som ska få svar, planering in i minsta detalj. Och så ska det dessutom skrivas en avancerat lång rapport på det hela med.

Det betyder att vi som trodde att vi hade kommit så himla långt igentligen inte har förstått någonting alls. Det är fortfarande en lång väg kvar. Men det är alldeles för jobbigt med för mycket jobb. Jag vill inte att ett projekt ska ta ett år eller motsvarande 60 timmar. Jag orkar bara inte. Men vi måste lyckas, annars misslyckas jag med hela gymnasiet och det får bara inte hända. Inte nu när mössprovningen bara är dagar bort. Så kom igen nu! Nu fixar vi och tänker efter riktigt noga, planerar och har oss. Vi kan ju alltid låtsas att vi är äldre.

Nu ska jag faktiskt skriva ett inlägg om vad jag gjorde idag. Och nej, det handlar inte om ensamheten under projektarbetet, eller om den roliga läraren Björns lektion i Religion. Det här handlar om ett alldeles speciellt möte som S, A och jag gjorde idag. Vi hade bokat in oss hos SYO-konsulenten. Det som skulle ha blivit ett väldigt lovande möte där alla frågetecknen slätades ut och vi plötsligt skulle inse våran mening med livet blev dessvärre en katastrof. Vi fick reda på att vi knappt ens kan söka en utbildning eftersom vi gick helt fel gymnasieprogram. Och att det som finns att söka ska man hellst ha arbetserfarenhet för att få.

Inte så stort problem va? Jobba lite först och sen söka. Det är gunås ett stort problem. För att få jobba i denna värld så måste man först ha jobbat. Och jag tror faktiskt inte att jag är den mest kvaliciferade person som söker jobben jag vill ha. Men göteborg blir det endå. Och jag hittar en märklig tröst i socialbidrag. Om allt skiter sig, och går helt förvånansvärt dåligt så kan jag endå lita på att världen inte överger mig. Förhoppningsvis.

För man måste ju upp och leva fast man faller isär.

Idag fick mina kompisar välja ämne till bloggen, så nu ska ni få se på saker!

Sofia älskar hösten, det är liksom årets höjdpunkt för henne. Dem flesta brukar ju endå gilla sommaren menar jag. Redan den 1:a September tog hon fram doftljusen, köpte hem te och slängde sig ner framför Tvn. Hon planerar sin outfit noggrant för att det ska vara så höstigt som möjligt och köper enbart saker i säsongens färg. Hon pratar till och med med höstliknande språk. Hon talar om löv, om vindar och om den kommande snön.

Idag kom hon till skolan i det höstigaste man kan tänka sig. Ett par nya bruna, och framför allt höstiga, stövlar. Säsongen är gjord för Sofia. Nu har hon allt och kan suga i sig varenda litet höstlöv som faller emot marken. Amanda brukar bara skaka på huvudet. Nu få det väl vara nog, tycker hon. Man ser det i hennes blågröna ögon. Men Sofia får hållas lite till. Ni vet väl vad man säger? Hösten är ju endå så kort.

Yes, så heter en låt med tdtf. Ett coolt band från typ skåne. Finns här. Sångaren är iallafall snäll, så var inte töntiga och tyck att det är sämst inte.

Aja, nu var det ju kanske inte det jag ville igentligen. Ville bara meddela lite om att jag är nervös. Tänk om jag inte har lärt mig allt dem ville till den här lektionen? Tänk om min lilla söta lärare undrar vad jag har gjort hela veckan? Dem här Japanska lektionerna är inte på låtsas inte. Det här är allvar, det här kostade pengar. Och då minsann ska man se till att man lär sig något också!

Men jag har ju lärt mig. 30 tecken kan jag numera. Hela 30! Kan ni förstå hur mycket en mänsklig hjärna kan lära sig? 3 språk, historia, naturkunskap, sämhälle och allt annat man har fått lära sig hela livet. Jag är helt blown off my feet. Helt mållös sitter jag ibland och tänker på. Fy, vad smart jag är tänker jag då. Ler lite förnöjt och tittar på människor på gatorna. Jag brukar även undra om dem kan lika många saker som jag. Nej, det kan dem nog inte.

Idag satt jag alldeles fredligt och lite halvt nervös på ungdomsmottagningen och berättade om alla dåliga vanor jag har. När jag var klar så gick jag med modiga steg emot hissen, tryckte på BV-knappen och ringde Sofia. Men hon var alldeles för upphetsad för att prata med mig. Jag visste att nu har minsann något stort hänt. Och titt, det hade det.

Sofia hade nämligen lika fredligt suttit på spårvagnen ner mot resecentrum när hon hade tittat ut igenom rutan. Och vem såg hon inte då? Jo, självaste Lars Winnerbäck i sen helhet med följe. Tänk vad mysigt! Men varför skulle larsan befinna sig mitt i centrala Norrköping? Jo, han tänkte bara ta en kopp te med Sofia och mig på CH. Men jag tyckte att han minsann borde ha ringt först. Kom ihåg det nästa gång, Mr. Winnerbäck!

Det blir mycket blogg såhär på kvällen. Men jag vill skriva mer och mer. Jag får aldrig nog. Det räcker aldrig! Men varför gör jag såhär igentligen? Ingen vet. Och vad bloggar jag om ens? Jag är ingen modebloggare, ingen inredning, ingen teknik och heller inget skvaller. Bara massa prat om det ena än det andra. Bara små ord i en stor värld full av meningslöst bloggande. Men jag vill inte tro att detta är utan poäng. Jag vill tro att det här verkligen betyder något för någon. Att du kanske kan se det här och tänka att den där Franz, det är en bra person det.

Men tro mig. Det här är absolut inte min första, och kanske heller inte min sista. Utan jag har varit på gång länge nu. Längre än alla ni kanske tror. Jag har försökt allt. Jag har spillt ut allt jag bara kan. Jag har skrivit om dig om mig och om alla jag känner. Jag hara hatat och älskat. Men vad vinner man? Varken fame eller credit. Ne ni, nu ska jag ha en poäng. Kanske. Men inte idag, idag är en menlös dag bland många.

Förresten så är jag glad över att ni bryr er. Eller ni kanske inte bryr er, men att ni kommer hit. Lite intressant måste jag väl vara? Eller så kanske ni alla redan känner mig och droppar in här för att kolla om jag har blivit konstigare. Eller bättre? Kanske kommar ni om jag skriver hemska skaer om er. Sånt där som jag inte vågar säga till er igentligen? Men så är det inte, jag har en annan blogg till det. Och den finns här. Men Schhh, säg inget till någon! Ne, förlåt, Jag ljög bara igen.

Bara så ni vet så har rubriken ingenting med inlägget att göra, jag ville kanske bara vara lite poetisk. Det är ju endå någonting man vill vara, lite fin o sådär. För vem faller inte för en poet? Eller bara någon som ser ut som en. Med en lite avslappnad men väl planerad outfit. En med hår som inte ser ett dugg planerat ut, fast man vet att varje strå ligger precis där det ska. Sånt hår har absolut inte jag, kommer kanske heller aldrig att få. Såvida jag kanske inte permanentar mig. Det vore ju en möjlighet. Men för tillfället har jag inte råd.

Men så är det ju alltid. Aldrig har man råd. Ska spara mig till miljonär, lägga pengar i ett kuddfodral så att ingen skattemyndighet snor av mina tillgångar. För varför ska man betala extra skatt på välförtjänta, sparade pengar? Och varför ska mina pengar betala av min mors skulder? Nedu, mitt är mitt. Även om svartjobb måste komma in i bilden. Det är ju endå min enda chans till extrapengar nu. Och hur kommer det sig att Pollux skickar räkningar till mig? Det var ju inte jag som 7-åring skrev på kontrakt om betalningar.

Nu blev jag sur. Ska lätta på det med lite Tv-tittande. Efter jag har hittat vilken katt som har kissat i mitt rum. Helvete också, jag som inrett fint och allt.