Mitt utlovade inlägg om denna eviga kärlek. Jag kunde bara inte hålla mig. Evig kanske den inte är, några dagr hittils och genom åren då och då. En gång tänkte jag hälsa på, för länge sedan, eller dte känns som länge, men fick inte. För ung sa dem, vem som hellst sa dem.

Men nu har jag tänkt på det här lite, är det inte lättare att vara kär på avstånd? När personen väl får reda på det och hur det än går så är det ju kört. Vad händer då? Vad säger man, vad gör man? Nej ni, det är är så himla mycket lättare, jag vet var jag har honom, fast inte. Man kan inte säga att vi pratar, för det gör vi inte. Bara tittar, via internet. Denna underbara uppfinning som jag på något skruvat  sätt har blivit besatt i.

Det bli nog bara komplicerat så fort det kommer ut, och snart kanske kärleken går över? Då kommer våran icke-existerande tid tillsammans ta slut tills allt kickar en i bakhuvudet igen. Då är det bara att börja om. Lite som Hinduism om man tänker efter. Ett evigt Samsara av kärlek. Nu video på det här.

Gud, jag är så himla mysigt kärleksfull idag! Men det blir det mer om snart, jag måste bara prata lite skola först. Varför är Gymnasiet så himla seriöst? Läxor hit, läxor dit, muntliga presentationer, APU i Norrköping, APU i Göteborg.  Jag tycker att man bara kan lalla runt lite som man gjorde på högstadiet, eller Film o Musik gymnasiet. Ingenting var seriöst där. Jag kommer ihåg det ganska dåligt när jag tänker efter, lite dimmigt. Man sprang oftast runt med någon sorts kamera och filmade allt man såg, allt man tänkte. Man planerade filmer som aldrig blev av, redigerade bilder till ingen nytta alls.

Livet var nog ganska mysigt. Inga bekymmer. Förutom den där gången då vi hade deadline och halva filmen mystiskt försvann. Man sov i skolan, sprang i korridorerna, svettades i glaskorridoren, spelade memory, hängde i bolibompa-rummet. Så vill jag minsann ha det igen! Dem säger att jag är estetisk av mig, då får man vara sådan tycker jag. Man får dricka tequila på toaletten, spela fighting spel på rasterna och sova i Bio-Rio.

Det var fina dar

Det där var bra dar.

Av någon outgrundlig anledning så kan jag inte verka sova nu för tiden. eller dom senaste dagarna iallafall. Jag försöker febrilt hitta en anledning till problemet så att jag kan lösa det. För lite alkohol kan bara inte vara svaret, kan det vara min kärleksjakt? Man kanske inte märker så mycket av den häromkring, men på fejjan, där händer det. Varje dag ska jag hitta på ännu något klurigt så att ingen kommer förstå vem det är som jag är ute efter. Jag får bara hoppas på att personen förstår vem han är, för det är en han, absolut.

Inom en timma kommer jag nästan att dö av rädsla. Det handlar om en väldigt muntlig presentation i Engelska C. Ni vet, stå framför halva klassen och prata och presentera andra talare. Jag ska berätta för dom hur man dukar upp ett bord. Sä imla okul, vem kommer bli intresserad? Här har du en gaffel - den äter du med. Jag finns ju för att folk inte ska behöva bry sig, dem ska bara sitta där och äta. Om jag ens ska bli servitris?

Ni ska bara veta hur jag är nu. Jag är svag, men stark. Vilken ångest som slog igenom mig nyss, jag måste ha varit för osysselsatt den här helgen. Ångest om allt, att flytta, att gå ut skolan, verkligen bara allt. Och så snabbt, så hårt. Som om en pil hade skjutits rakt igenom mig. Hemskt egentligen, varför blir det såhär? Varför kommer såna hära vågor av känslor och tankar stötvis ibland?

Jag satt och läste en annan förvirrad själs blogg nyss, Desirée. Hon skriver inte ofta, inte mycket, inte särskilt intressant för en utomstående. Men ibland får hon till det, ibland överrumplar hon en, kör över som en ångvält på högsta hastighet. Hon bryter ner en. Men ibland iger hon hopp också, vaggar in en i en känsl aav att allt kommer nog att ordna sig ibland. Oftast är det mest interna saker, sådant där som jag inte förstår mig på. För jag är inte där, jag känner henne inte alls, jag bara läser om hennes liv som hon ger ut till världen. Varför?

Internet gör mig sjuk, jag får ett behov. Jag vill veta mera, se mera, vara involverad. Jag vill veta allt om vad du gör, säger. Jag se bilder på allt, på dina vänner, din partner din katt. Gillar jag någon kollar jag hela tiden, jag säger aldrig något, för jag vågar inte, jag bara tittar. Vakar och avvaktar. Internet och communities var nog det sämsta som kunde hända en person som mig själv. När jag har alldeles för lite att göra så sitter jag där, framför datorn och stirrar på alla bekanta och främmande ansikten. Jag lever mig in i deras dagar, deras tankar och deras känslor. Jag googlar, jag spanar, nästan maniskt?

I verkligheten är jag liknande, övervakar alla rörelser, alla ord uppmärksammas, allt. Jag vill veta vilka alla är, vad dem tänker, vad dem vill. Men sådant får man aldrig reda på. Dem överdrivet tråkiga ignoreras, jag vill ha mysit, inte steka-pannkakor-dags. Bryr mig inte om pannkakorna. Jag bryr mig om liv, allt som går igenom kroppen, allt som händer. Men inte på ett äta-pannkakor-vis utan på ett poetiska-meningar-och-vackra-slut-vis. Kan man säga så? Det kanske man kan.

Ni får veta allt om mig, jag vill veta allt om er. 

Jag vill vara kär, inte såhär på distans som nu. Jag vill vara nära, ha en känsla av frihet och framför allt odödlighet. Jag vill snurra runt utan bekymmer om morgondagen, utam bekymmer om ovikta kalsonger, smulor på golvet eller dåliga låtval.

Gud vad jag hatar när man är någonstans och någon får för sig att spela dålig musik. Man sitter där och bara tänker "NEJ!". VAd gör jag här, hur kom jag hit? Vem lyssnar på det här? Var är alkoholen, cigaretterna och Zoloftet? Vart är stjärnorna, kärleken, popen? Nej ni - greppa spotify och leta efter bättre musik till nästa gång jag kommer. Annars går jag, och kommer aldrig tillbaka.

Skånska, ett eget språk. Göteborska likaså. Östgötska ska vi inte tala om. Jag pratar på mitt eget sätt, så som det ska vara.

Min mor, hon är otrolig. Ibland förstår jag mig inte på henne eller hur hon orkar med allt som hon gör. Som idag, hon var uppe klockan halv sju för att tvätta! Vid tio hade hon redan dammsugit och städat. Nu gör hon mat, har varit nere till affären och handlat och hängt upp all tvätt. Jag har diskat idag, det är allt. Om jag ska bo har jag gärna tvättmaskin i lägenheten så att jag kan tvätta när jag vill, inte när det finns tid. Städa kan man väl göra en gång i veckan, men då tar man ju inte i direkt, vi pratar dammsugning på sin höjd.

Kärleksfesten fortsätter förresten! Den pågår för fullt på det dom kallar Fejjan, Facebook som vi andra säger. Vi söker och letar, skriver meddelanden och hoppas att rätt person ska förstå. Hur länge ska man behöva hålla på? Minst ett halvår tror jag. Men vad händer när sanningen kommer ut? Det blir nog skamvrån, med en stor hjärtformad strut på huvudet. Gud vad man ska skämmas.

Jag skäms redan nu.

"Sagan om den försvunna kärleken fortsätter, i hemlighet"

"kär i hemlig, men hemlig kan aldrig ana."

Så lyder buskapet idag. Sant, det är så, men vi ska inte avslöja något. Det är för tidigt ännu, för osäkert. Dessutom vet ju inte hemlig om det än, det framstår ju tydligare än något. Och att jag är kär förstås. Hur mycket kan man analysera den här meningen?

Hemlig skulle kunna vara en tapet, den skulle väl aldrig veta om personen var kär i den eller inte, den bara sitter ju där på väggen och ser halvt fånig ut. Men nu har ju jag dikterat ihop denna högst hemlighetsfulla mening, så jag vet att så är inte fallet. Hemlig är ingen tapet, hemlig är en peron. Personen finns i denna värld.

"Kan aldrig ana" - vad menas? Kommer det aldrig komma ut eller är hemlig inte underrättad än? Rätta svaret är det andra alternativet, det är ett faktum. Personen vet ingenting om denna oanade kärlek. Kommer dte någonsin hända? Vem vet?