kompissökan går bäst. Sofia, Amandas och min, vi har några napp faktiskt. Hoppas bara alla inser att vi måste sova hemma hos dom, deras kompisar eller liknande. Så blir det bara för att vi inte har råd med annat, buss och tåg kostar ju även det menar jag. Och mat sen! Hur ska man ha pengar till allt? Man kanske kan hitta lite någonstans, hemlösa överlever ju.

Men jag är på nu, vill du ta in mig hos dig och jag är för så kör vi bara, även om det endast skulle gälla en helg. Vinterlovet vore dock perfa, då har man ju tid och så. Fast ja, alla firar väl jul eller så då, men inte hela lovet kanske. Sofia har aldrig pengar. En del säger att man kan lifta, som t.ex Jens, men sådant tror jag inte på. Jag har aldrig plockat upp en liftare, men så har jag ju heller aldrig kört bilden heller. Anledningen till det är väl för att jag inte har körkort, så nu vet ni.

Imorse var en hemsk morgon. Jag vaknade upp med ett krampaktigt grepp om en kudde jag började krama igår. För se barn, det är sådant som drabbar ett kärlekssjukt hjärta. Jag lovar att jag inte kunde somna utan den där kudden i min famn. Jag fann att det var en skolmorgon hursom och pussade kudden hejdå. Något ska väl också en kudda ha efter en lång kväll?

Jag gick upp för att lyssna på en vuxens människar problem för att sedan ägna mig åt mina egna. Så den där Rammstein dokumentären och oroade mig för han. Eller ja, jag oroar mig för vänlighetens skull, egentligen är väl inte allt så illa? Jag tänkte på min blonda pojke igen, det var ju endå han jag hade drömt om på natten. Om jag endå kunde komma ihåg honom på riktigt. Men kan man minnas vad man har känt, när allt som är kvar är i bilden av? Ripoff, det är jag mycket väl medveten av, men fint citat.

Sofia och Amanda tycker vi ska ta en roadtripp till honom, att vi bara ska ge oss iväg och hoppas på att han tar in oss, men hur ska man då få tag på honom? Och den största frågan är endå vem som skulle våga. Ingen av oss vågar ju någonsin något. Fast Amanda är duktig när det gäller kärlek, det måste jag erkänna. Och jag är bra på att köpa saker, som ciggaretter och så. Men ja, vad hjälper det när det kommer till den blonda pojken?

//Inspired by The Adam

Jag är i desperat behov av att berätta för er vad jag åt yill middag idag! Eller visa snarare. Ja, förutom macker och mos och så. säg gärna vad ni tycker om den nya, asacoola headern! Jag brukar faktiskt aldrig be er om något men den här gången är jag skeptiskt. Och Adam bryr sig inte, bloggaholic är ungefär vad han säger. Men jag dör ju inte om jag inte sitter här.

Det finns gånger då jag har varit veckovis borta från en dator, det är ju inte kul och så men man dör inte. Nu ni, ska jag ladda upp den där bilden, röka, gå på toa och springa iväg till japanskan, för nu är det nästan bråttom. Jag lär mig ingenting där endå, fast det gör jag ju, på något sätt. Hur har jag aldrig vetat, men jag bara rabblar. Tänk om jag alltid var lika smart, då skulle det minsann vara läskigt!

Jag har numera ett vill-ha-begär, ett sådantdär som alla bloggare skriver om. Man ska alltid vilja ha någonting jättemycket, så mycket så att man nästan inte tänker på annat. Det brukar oftast röra sig om en väska, klänning eller ett par skor. Jag bryr mig inte vidare mycket om något av det. Det jag vill ha är något speciellt, det kan rädda min karriär inom musik. Jag talar såklart om en tamburin. En i fint trä som låter sådär underbart i takt med musiken.

Köra kan jag också. Idag är jag besviken på att inte fler ville att jag skulle besöka dom, annonserade om det på fejjan, finns ju nästan bara bajs där endå så mer skadade väl inte? Nu får ni en chans till! Vill ni ha mig, Sofia och Amanda på besök? Vi är tre trevliga och snälla ungdomar ifrån Östergötland, jag lovar att vi har konstig dialekt. Vi söker dig, utanför Östergötland, med ett glatt sinne eller liknande. Hör av dig!

Jag tänker ofta tillbala nu för tiden, men det är så man ska göra ibland säger dom. Jag skulle dock gärna undvika det, då var inte så bra som man kunde önska, men det är heller inte nu. Men, När jag var ung tyckte jag att jag var så himla cool, alla tyckte det om sig själva. Det var fint, man gick omkring och var ett stort självsäkerhetsmoln. Jag var fulare än fulast men i mina egna ögon var jag asasnygg.

Nu för tiden är det värre, jag ser när jag är ful, jag vet när jag beter mig illa. Men jag kan aldrig göra något åt det, man måste få säga fel ibland och vara olämplig. Det som är värst är att jag måste anstränga mig för att känna mig cool, jag har börjat bli lite gammal kanske? Jag tycker jag gör ett bra jobb på cooldelen iallafall. Om man vet att töntigt är coolt så är det ju okej. Då vinner jag alla pris.

Som i helgen, då var jag cool. Jag har inte ens nån koll på vad som hände, det bara hände. Som förr i tiden, den där tiden då vi ännu var för unga och fick hänga i alla parker. Då polisen aldrig brydde sig om oss. Nu för tiden är alla parker tomma, ingen är där förutom under dom stora helgerna. IG i engelska förresten. Jag sörjer.

Jag hade velat säga det här imorse, men jag hade inte tid, men nu finns den! Tiden alltså. Jag satt där framför TVn och spanade in vad som skulle komma på nyhetsmorgon, ja jag är töntig. Och då skulle det komma ett minireportage om Rammstein, ni vet det där tyska bandet? Iallafall, jag tittade och så hade dom en intervju med sångaren. Om ni någonsin har hört dom skulle ni bli förvånade över hans ljusa röst. Fast ja, jämfört med sången. Hoppas jag inte har fel på något av det här för då kommer Tove att mörda mig, jag vet det.

Men han var endå lite sådär mysig, trevlig. Jag blev bara förvånad, det var allt jag ville säga. Ha en bästa dag!

Oj! Sista månaden på hösten ni! Nu måste ni ta i ordentligt! Fram med tekannan, kopparna, doftljusen och alla bruna färger! Man får ju inte missa höstensten 2009! Sista hösten jag spenderar på gymnasiet, såhär år nästa år är jag arbetslös! Eller förhoppningsvis inte, men ni kommer inte känna igen mig!

I högstadiet kommer jag ihåg att vi fick skriva brev varje år som man skulle få läsa i nian. Det var förvånande tråkigt att skriva dom där breven, för dom skulle skrivas i varenda ämne som man hade. MEn sedan, i nian, när jag vi fick öppna dom så var dom helt otroligt spännande att läsa. "Jag ska aldrig börja röka, pappa röker." stod det i mitt. Jag började röka. Jag ångrar mitt beslut nu. Och jag var kär i Anton, en Harry Potter liknande figur i klassen, jag ångrar det med. Jag gick från hästtjej till cooling till estet. Till sist blev jag beundrad över mitt sätt, hur jag kunde överleva med att vara så annorlunda, av skolans populäraste tjej. Jag kommer ihåg ögonblicket. Jag tittade på henne med skumma ögon och undrade hur denna tjej, med fem lager foundation, kunde tycka att jag var cool. Nu vet jag varför, hon var nog fast bland förväntningar och fördomar. Det måste ha varit hemskt det.

Idag är den sista dagen på lovet, och det är en hård dag för oss alla. Kanske inte alla föräldrar som har haft sina barn fritt rejvandets i lägenheter och hus hela vecka. Men för oss hemmaboende ungdomar är det svårt, eller lite skönt kanske. För varje dag som jag är ledig sover jag bara längre och längre. Just nu är jag uppe i minst 13 timmar per natt och det kan ju inte vara bra någonstans, förutom att jag har mycket tid och drömma på.

Gud vad jag längtar till och flytta, inte från föräldrar och kompisar men ifrån denna stad, detta län överhuvudtaget. Jag bor ju, eller bodde, i en av dom största städerna här och den är inte särskilt stor egentligen. Sedan finns det ju bara Motala och Mjölby kvar och dit flyttar man bara inte. Nu ska jag ta och vakna på riktigt, linser i!