Idag måste jag säga att jag hade brist på ämnen, man kan ju inte skriva om absolut ingenting? Men i min sjukdoms dagar så hittade jag in på lokaltidningens hemsida och fann min inspiration, dejting! Vi vet ju alla att jag har problem med det och nu har jag fått hjälp! Dessa repliker ska jag dock prova på låtsas innan det blir på riktigt. Så jag vet att dom funkar menar jag.

Jag är känd. I Japan.

Du är ful och jag är ful. Vad väntar vi på?

Jag begär inte att du ska falla för mig, men du kan väl i alla fall snubbla lite?

Fast ja, dom hade redan provat tror jag, och det fungerade visst inte allt för bra. Men jag kanske lyckas? Jag har ju inte allt för mycket tur när det handlar om solar och gröna gräs, men någon gång måste väl även jag få ligga där gladlynt och full av sång? Ni får tro på att livet handlar om så mycket mer och att det egentligen inte spelar någon roll alls. Men jag lovar att leva kvar med det här hoppet ett bra tag till.

"Du vet att Joel kommer stöta på dig tills du blir upptagen". Är det sant? Då vill inte jag vara med längre! Lika lite som mitt busskort ville stanna hos mig i onsdags då jag så brutalt tappade bort det. Så nu har jag inget, åker på ett kvitto sådär som man egentligen inte får göra. Men vad ska jag göra då? Ingen på Östgötatrafiken vill ju ge mig rätt nummer till Orusttrafiken, som inte ens verkar äga en telefon, för att hitta mitt kort igen. 200 kronor vill dom ta ifrån mig för att ge mig ett nytt. 200! Och jag som redan betalar 640 varje månad för att få åka på bussen. Sjukt, verkligen.

Nu ska jag, Adam och min coola kompis chatta tills alla säger hejdå, för sådant gör aldrig jag. Jag vill ju inte sitta här ensam sedan med vetskapen om att jag övergav alla för att sova. Sova är inte värt det. Vänner kan jag alltid vara vaken med! Fast till någon gräns får man väl hoppas?

Förlåt pappa för att jag tappar bort alla mina kort, men jag sov verkligen hårt på bussen och fick väldigt bråttom av! Om jag jobbade mindre skulle allt gå så mycket bättre. Ska försöka slarva bort SSU-kortet nästa gång, eller donations-kortet.

Min dator är just nu mitt inne i en uppdatering. Jag personligen, alltså jag själv, hatar när detta händer. Hela min internettrafik används till detta ständiga uppdaterande, Spotify slöas, Facebook slöar ännu mer och MSN fungerar inte alls. Hur ska jag nu hitta någon kompis? Tur att bloggis fungerar iallafall, ni kommer ju bli sura om jag inte uppdaterar menar jag.

Jag blir alltid det, när man kollar in bloggfavvisarna och ingen har uppdaterat, då är allt förstört. Men för att jag nu ska vakna upp imorgon som jag hade planerat så borde jag kanske läsa alla dom där bloggarna nu, och sen en bok. Jag har inte kommit långt i boken inte, Jan Guillo är inte lätt, dessutom ser han alltid ut som om han kisar. Det vet jag för att han var med i förkväll ikväll. Jag är en riktig tjejjig brud jag, när det gäller TV iallafall. Gilmore Girls, OC, Gossip Girl och Sex and the City. Name it and I'll love it! Goodnight bithes!

Ni vet hur jag är så himla dålig på att komma ihåg saker? Hur jag alltid glömmer saker överallt och så? Vissa dagar då jag har tid över och vill vara seriös så skriver jag listor, jag lovar. Som imorgon, då är jag ledig och kan göra många roliga saker. Jag har alltså en lista där det står saker som ring östgötatrafiken, städa, felanmäla och åka in till stan. Det är planen iallafall. Men hur bra nu dessa listor än är så finns det flera problem på vägen.

Mitt största problem är att vakna, är jag ledig och egentligen inte har någonting att vakna för så fortsätter jag sova. Den himla väckarklockan må ringa hur mycket den vill, jag snoozar, i sömnen. Jag hatar när jag gör skumma saker när jag sover, men det händer bara ibland.

Men imorgon ska jag upp! Efter att jag försov mig förra veckan så har jag placerat klockan så långt bort som sladden når, pekandes upp mot taket. Varför? För att jag tyckte det var ascoolt med en rörelsesensor på klockan så man kan snooza genom att bara vifta med handen framför den. Nu ångrar jag mig, snoozandet blev alldeles för problemfritt, och plötsligt vaknar man upp och inser att bussen redan är förlorad.

En 28-årig man har anmält att han blivit misshandlad på häktet i Norrköping. En 20-åring är misstänkt för brottet.

- De stötte mot varandra i en kön så att kaffe spilldes ut, säger Thomas Månsson vid våldstroteln. Då blev gärningsmannen arg.

28-åringen fick motta både sparkar och slag och det finns vittnen till händelsen.

Jag vet hur det är, man kommer där med sitt kaffe, asglad. Du möter någon på vägen som stöter till dig och det flyger kaffe överallt. Eller om någon bara står och rör i sitt te i en evighet och blockerar kaffekannan. Det hände mig senast idag, jag ville slåss. Man ska akta sig för kaffedrickare en tidig morgon, kom ihåg det! Annars blir det seriöst.

NT

Jag ska på Hultsfred, jag lovar. Och Adam ska minsann också dit. Vi ska tälta och du ska vara med i vårat camp, eller hur? Nu har jag engelska, önska mig lycka till, tja IG!

Oj! Nu är jag minsann i skolan och pluggar stenhårt! Eller nej, jag har rast i hela en halvtimme till. Men Sofia och Amanda jobbar iallafall stenhårt och det är ju duktigt av dom. Fast jag tycker iof att dom kanske förtjänar det eftersom dom försov sig och jag fick göra vårat projektarbete ensam. Ibland önskar jag att jag hade mer att göra, kanske en lektion extra eller så. Men idag hände något läskigt minsann! Jag hoppade in på svenskan när mina klasskamrater hade det och den hemska läraren var snäll! Hon frågade om skolan och prov, om jag mådde bra och så. Det var då jag långsamt backade ut igen, för hon är inte sådan, inte på riktigt. Egentligen mumlar hon hemska ord om ansvarslösa och dumma elever och tar ut sin ilska skrikandes på hela klassen. Inga lögner.

Jag kom hit idag för hela tre lektioner, varav en föll bort ganska mycket. Och imorgon är det praktik, då går jag från SkolFranz till KockFranz, jag gillar den tidigare bättre, mer min stil. Visst kan jag laga mat åt några personer, men när det kommer till något hundratal så är jag inte så himla bra längre, det blir så höga krav på allting. Sen får jag panik, faller in i mitt stora moln och så blir allt bara fel. Men det är inte förrens imorgon då, låt oss skjuta upp verkligheten.

Jag har märkt av en viss irritation över mina vakna tider bland vänner, jag vill spendera en minut med att förklara detta, om ni kollar. En del små barn växer upp i familjer i ett land där skola är ett måste. Jag kommer ihåg min barndom som sådan, varenda dag var det denna eviga skola. Ett tag var jag så trött på att stiga upp och ner i sängen så jag helt enkelt bara drog på mig vardagskläderna över pyjamasen.

Jag var sju år när detta elände startade, idag är jag 20 år och kommer fortfarande inte ifrån det. Dock så har jag ju struntat i pyjamastricket, det har jag lär mig att orka. Men fortfarande drar jag migg upp tidigt på morgonen, och tycker ni att halv sju, sju är tidigt då ska ni bara veta när jag går upp. Jag lovar att min buss in mot staden, den där jag alltid somnar på, den går vid den tiden ni blir så himlans upprörda över.

Men jag måste ju endå ge ett svar. Tiden då min klocka ringer vareviga morgon, förutom helger, är klockan fem. Ja! Klockan fem öppnar jag upp mina tankar för en ny dag, en slitsam dag. Fast ja då är ju försovningstid och planlöst-irra-omkring-tid inräknad. Men ni, ska sova snart, om 6 timmar är jag uppe igen!