Hajimemashite! Dissa utropstecknet, jag menade det inte. Finspång är en tråkig stad och det händer ingenting här. Adam skulle till Cromwell nu, men där är man bara inte. Jag har ingen alkohol heller så jag kan ju bara ge upp på dirren.

Vart är ni, vad gör ni och varför är ni inte med mig? Vem ska ta mig härifrån? Jag har helt otroligt många frågor att ställa dig, så du anar inte! Har mer video och så, men senare kanske va?

Omogna är dom, såna där abdertistiskt infantila. Synonymer äger. Ser ut att vara 13 år med. När får jag se vuxen ut?

Inte min mugg, inte jag.

Och nu, tacos, för det är sånt man gör på helgerna.

Är jag kär i Adam? Det skulle man kanske lätt kunna tro, och ännu mer om man träffade oss ihop. Man skulle kunna tro att vi är ett etablerat par sedan länge. Här måste jag dock svika er, för så är det inte. Vi har bara känt varandra för länge, gifte oss dock som 16-åringar i folkparken, Nillan var präst tror jag.

Fast det var mode den kvällen, alla följde trenden. Jag lägger kärlek på annat håll. Ett osäkert kort, men kanske en chans värdig sin tid? Hursom, jag tar risker nu, för jag har inget att förlora, och jag hinner inte fega mer.

Har blivit dömd till patologiskt misslyckande. För resten av livet känns det som. Fick nyss sparken från ett jobb jag aldrig hade. Arrangör skulle jag bli, och jobba för Adam. Lika bra att falla in i ledet, bakom alla andra socialbidragssökande.

Men nej, inte än! Jag slåss och står kvar, för ännu är väl inte mina chanser ute?