Imorse var en hemsk morgon. Jag vaknade upp med ett krampaktigt grepp om en kudde jag började krama igår. För se barn, det är sådant som drabbar ett kärlekssjukt hjärta. Jag lovar att jag inte kunde somna utan den där kudden i min famn. Jag fann att det var en skolmorgon hursom och pussade kudden hejdå. Något ska väl också en kudda ha efter en lång kväll?

Jag gick upp för att lyssna på en vuxens människar problem för att sedan ägna mig åt mina egna. Så den där Rammstein dokumentären och oroade mig för han. Eller ja, jag oroar mig för vänlighetens skull, egentligen är väl inte allt så illa? Jag tänkte på min blonda pojke igen, det var ju endå han jag hade drömt om på natten. Om jag endå kunde komma ihåg honom på riktigt. Men kan man minnas vad man har känt, när allt som är kvar är i bilden av? Ripoff, det är jag mycket väl medveten av, men fint citat.

Sofia och Amanda tycker vi ska ta en roadtripp till honom, att vi bara ska ge oss iväg och hoppas på att han tar in oss, men hur ska man då få tag på honom? Och den största frågan är endå vem som skulle våga. Ingen av oss vågar ju någonsin något. Fast Amanda är duktig när det gäller kärlek, det måste jag erkänna. Och jag är bra på att köpa saker, som ciggaretter och så. Men ja, vad hjälper det när det kommer till den blonda pojken?

//Inspired by The Adam

Jag är i desperat behov av att berätta för er vad jag åt yill middag idag! Eller visa snarare. Ja, förutom macker och mos och så. säg gärna vad ni tycker om den nya, asacoola headern! Jag brukar faktiskt aldrig be er om något men den här gången är jag skeptiskt. Och Adam bryr sig inte, bloggaholic är ungefär vad han säger. Men jag dör ju inte om jag inte sitter här.

Det finns gånger då jag har varit veckovis borta från en dator, det är ju inte kul och så men man dör inte. Nu ni, ska jag ladda upp den där bilden, röka, gå på toa och springa iväg till japanskan, för nu är det nästan bråttom. Jag lär mig ingenting där endå, fast det gör jag ju, på något sätt. Hur har jag aldrig vetat, men jag bara rabblar. Tänk om jag alltid var lika smart, då skulle det minsann vara läskigt!

Jag har numera ett vill-ha-begär, ett sådantdär som alla bloggare skriver om. Man ska alltid vilja ha någonting jättemycket, så mycket så att man nästan inte tänker på annat. Det brukar oftast röra sig om en väska, klänning eller ett par skor. Jag bryr mig inte vidare mycket om något av det. Det jag vill ha är något speciellt, det kan rädda min karriär inom musik. Jag talar såklart om en tamburin. En i fint trä som låter sådär underbart i takt med musiken.

Köra kan jag också. Idag är jag besviken på att inte fler ville att jag skulle besöka dom, annonserade om det på fejjan, finns ju nästan bara bajs där endå så mer skadade väl inte? Nu får ni en chans till! Vill ni ha mig, Sofia och Amanda på besök? Vi är tre trevliga och snälla ungdomar ifrån Östergötland, jag lovar att vi har konstig dialekt. Vi söker dig, utanför Östergötland, med ett glatt sinne eller liknande. Hör av dig!

Jag tänker ofta tillbala nu för tiden, men det är så man ska göra ibland säger dom. Jag skulle dock gärna undvika det, då var inte så bra som man kunde önska, men det är heller inte nu. Men, När jag var ung tyckte jag att jag var så himla cool, alla tyckte det om sig själva. Det var fint, man gick omkring och var ett stort självsäkerhetsmoln. Jag var fulare än fulast men i mina egna ögon var jag asasnygg.

Nu för tiden är det värre, jag ser när jag är ful, jag vet när jag beter mig illa. Men jag kan aldrig göra något åt det, man måste få säga fel ibland och vara olämplig. Det som är värst är att jag måste anstränga mig för att känna mig cool, jag har börjat bli lite gammal kanske? Jag tycker jag gör ett bra jobb på cooldelen iallafall. Om man vet att töntigt är coolt så är det ju okej. Då vinner jag alla pris.

Som i helgen, då var jag cool. Jag har inte ens nån koll på vad som hände, det bara hände. Som förr i tiden, den där tiden då vi ännu var för unga och fick hänga i alla parker. Då polisen aldrig brydde sig om oss. Nu för tiden är alla parker tomma, ingen är där förutom under dom stora helgerna. IG i engelska förresten. Jag sörjer.

Jag hade velat säga det här imorse, men jag hade inte tid, men nu finns den! Tiden alltså. Jag satt där framför TVn och spanade in vad som skulle komma på nyhetsmorgon, ja jag är töntig. Och då skulle det komma ett minireportage om Rammstein, ni vet det där tyska bandet? Iallafall, jag tittade och så hade dom en intervju med sångaren. Om ni någonsin har hört dom skulle ni bli förvånade över hans ljusa röst. Fast ja, jämfört med sången. Hoppas jag inte har fel på något av det här för då kommer Tove att mörda mig, jag vet det.

Men han var endå lite sådär mysig, trevlig. Jag blev bara förvånad, det var allt jag ville säga. Ha en bästa dag!