Jag har märkt av en viss irritation över mina vakna tider bland vänner, jag vill spendera en minut med att förklara detta, om ni kollar. En del små barn växer upp i familjer i ett land där skola är ett måste. Jag kommer ihåg min barndom som sådan, varenda dag var det denna eviga skola. Ett tag var jag så trött på att stiga upp och ner i sängen så jag helt enkelt bara drog på mig vardagskläderna över pyjamasen.

Jag var sju år när detta elände startade, idag är jag 20 år och kommer fortfarande inte ifrån det. Dock så har jag ju struntat i pyjamastricket, det har jag lär mig att orka. Men fortfarande drar jag migg upp tidigt på morgonen, och tycker ni att halv sju, sju är tidigt då ska ni bara veta när jag går upp. Jag lovar att min buss in mot staden, den där jag alltid somnar på, den går vid den tiden ni blir så himlans upprörda över.

Men jag måste ju endå ge ett svar. Tiden då min klocka ringer vareviga morgon, förutom helger, är klockan fem. Ja! Klockan fem öppnar jag upp mina tankar för en ny dag, en slitsam dag. Fast ja då är ju försovningstid och planlöst-irra-omkring-tid inräknad. Men ni, ska sova snart, om 6 timmar är jag uppe igen!

Idag har jag varit väldigt produktiv. Jag har gjort ansträngande saker som att lyssna på tal, titta på film hos Adam och sovit på lektonen. Jag hade bara två idag, det var ju lite mysigt. Jag bör sluta vara vaken sent på kvällen, men det är ju då det är som mysigast. Jag brukar tänka på att tända ljus, städa mitt rum och mysa till musik. Dock så blir allt det där alltid så himla ensamt att jag ger upp och sover istället.

Just nu är jag besviken, jag skulle få med Amanda i Spotifygänget men hon gör något annat kanske. Och imorgon kan man sova längre, då hinner man kanske med lite kaffe på morgonen med, lyx! Jag tycker alla vi borde hänga förresten! Vi kan ha en asastor fest i folkparken med musik och allt! Kom igen!

Idag är det krig, fast i skolan. Och inget fysiskt krig är det som ska ske heller, utan ett mot mig själv. Jag måste ju lära mig allt som dom vill, även om bara för ett kort tag. Jag får önska att Sofia och Amanda dyker upp så vi kan dricka kaffe och röka på bänkarna. Jag brukar titta på när städgubbarna går omkring med sina plockprylar och slänger allt som alla bortskämda barn slänger på marken. Men, ibland kan även jag ställa ner min take-awaymugg på marken, för skojs skull.

Nu tänkte jag göra bort mig lite, så om ni glömmer alla fint redigerade och ljussatta bilder på mig så kan ni titta på den här. Från fredags medans jag fortfarande var mig själv. Då pratade vi om kärlek och drömmar. Vi lyssnade på Spotify, tog över Daniels lägenhet och bara levde.