Ni borde alla komma hem till mig och se på nästan det roligaste i hela världen! Och nej, det är ingen apa, yeti eller snor i soporna. Jag lovar att det här är så himla mycket bättre. Vi har ju en svart katt hemma med lite vitt på bröstet, han lever livet han. Springer fram och tillbaka som om han ägde lägenheten, fast det gör mamma, eller Ericsson Fastigheter om man är noga.

Den här lilla kattkraken iallafall, han håller på att tappa en tand. Urkul är det, han går omkring och slickar på den, jamar och har sig. Om man öppnar munnen på honom så sticker den bara rakt ut, vågrätt ut ur munnen, och så jamar han. Om jag lyckas fota så ska jag nog visa. ^^ Jag gillar faktiskt katter, jag är inte elak om ni tror nåt.

Följ min blogg med bloglovin

Man ska tydligen testa sånt här nu, så jag provar. Men lova att inte bli arga, jag försöker bara vara en cooling när jag egentligen bara faller för allt grupptryck. Det var lite så jag har börjat med alla mina ovanor. Kaffet var värst igentligen, konfirmationsläger skedde det på. Alla var tvugna att smaka, men det smakade ju bajs! Nu dricker jag kaffe nästan varje dag.

vet ni om att jag faktiskt är lite nervös för lite senare? Så nervös att jag nog måste ta och redigera en bild. Det är sånt där avslappnande man kan hålla på med ibland. Men tänk om vi inte alls kommer överens? Tänk om jag inte förstår riktigt vad han menar? Om jag serverar från fel håll?

Visst det är lugnt, det kommer ordna sig och allt sånt, det vet jag ju. Men det är ju nu jag behöver hjälp! Det är nu jag vill ha lite tröst och kanske någon som säger att jag verkligen äger! Fast det gör jag ju, det är klart liksom. Lika klart som tårtgelé kan man säga. Fast tårtgelé är inte så klart, egentligen.

Och sen den där muntliga läxan till på måndag. I engelska C såklart, vartifrån får man annars läxor? Och så provet i övermorgon i kök som jag inte ens tittat på. Herregud, jag behöver någon som håller koll på mig. Ett prov och 5 minuters inövad redovisning. Ne, det blir nog inget studenten, det blir IG på allt.

Vad spelar ålder för roll egentligen? Är det någonting ni tänker på när ni ser någon på stan, när ni ser en lärare, träffar en person på party eller så? Lärare måste jag väl erkänna att jag vill veta ålder på. Som min japanska lärare eller religionslärare, men det är nog mest för att dem inte ser allr för gamla ut. Dem ser ut som någon jag skulle kunna umgås med. Eller inte nödvändigtvis just dem, men jag vet ju endå att jag umgås med folk upp till 30 någonting.

Ibland kan folk få för sig att jag inte är så gammal, men det är jag, jag lovar. Vad tror ni, hur gammal är jag? Och gissa bara inte 13 för jag svär på att jag är äldre! Eller hoppas iallafall. Tänk om mamma har sagt fel? Tänk om jag bara är 13 och att min syster och jag egentligen är tvillingar? Hemskt det skulle vara.