Jag kom på att ni alla kanske bara tror att jag skojjar om det här? Jag vet att jag skojjar ibland, säger osanna saker och så, men det här är inte en sådan gång. Nu är dte på riktigt, jag kan känna det. Jag hoppas och tror och ger nästan upp. Varför skulle jag ens hoppas? Det är en evighet emellan, timmar talar vi. Stora avstånd och lätta medel.

Är jag kryptiskt? Jag vet, kanske lite väl? Inte ens mina vänner förstår väl alla snirkelheter som jag skriver ner, eller säger. Ibland tittar dem på mig och jag ser hur deras ögon att dem tänker - "Hur kunde du komma att tänka på det där?" - Hur börjar man ens fundera på det? Vem mer tycker att kärlek blir kompilicerad när den är på riktigt? När båda vet om?

"Familjen, dans på skånska. Och nu bankar det i mitt bröst."

Låter som jag skulle ha världens fest här hemma, eller hur? Tyvärr så är det långt ifrån sanningen. Den charmigt sorgliga sanningen är att jag dansar helt ensam, med tillhörande sång i min fars lägenhet. Men det är inte det enda jag gör, jag drömmer mig bort samtidigt, bort härifrån. där jag hör hemma kan man säga.

Jag drömmer mig mot andra landskap, städer, utomlands är jag för rädd för än. Kommer det ens hända? Jag tvivlar, på något sätt känner jag mig hemma i det här landet, men inte i landskapet. Östergötland kan fara iväg! Jag vill inte ha dig! Jag vill ha ett riktigt hav, en ny värld, nya saker och nya människor. Inte för att ni inte duger här, men det är så många som inte duger alls. Men hur vet jag att väst är bättre?

Det är klart att jag inte vet, men jag hoppas, jag gissar. Träffa mig när jag kommer dit! Om du bor det. Sofia har jag redan lovat och då ingår Amanda, Adam ville också sa han, så han fick.

Mitt utlovade inlägg om denna eviga kärlek. Jag kunde bara inte hålla mig. Evig kanske den inte är, några dagr hittils och genom åren då och då. En gång tänkte jag hälsa på, för länge sedan, eller dte känns som länge, men fick inte. För ung sa dem, vem som hellst sa dem.

Men nu har jag tänkt på det här lite, är det inte lättare att vara kär på avstånd? När personen väl får reda på det och hur det än går så är det ju kört. Vad händer då? Vad säger man, vad gör man? Nej ni, det är är så himla mycket lättare, jag vet var jag har honom, fast inte. Man kan inte säga att vi pratar, för det gör vi inte. Bara tittar, via internet. Denna underbara uppfinning som jag på något skruvat  sätt har blivit besatt i.

Det bli nog bara komplicerat så fort det kommer ut, och snart kanske kärleken går över? Då kommer våran icke-existerande tid tillsammans ta slut tills allt kickar en i bakhuvudet igen. Då är det bara att börja om. Lite som Hinduism om man tänker efter. Ett evigt Samsara av kärlek. Nu video på det här.

Gud, jag är så himla mysigt kärleksfull idag! Men det blir det mer om snart, jag måste bara prata lite skola först. Varför är Gymnasiet så himla seriöst? Läxor hit, läxor dit, muntliga presentationer, APU i Norrköping, APU i Göteborg.  Jag tycker att man bara kan lalla runt lite som man gjorde på högstadiet, eller Film o Musik gymnasiet. Ingenting var seriöst där. Jag kommer ihåg det ganska dåligt när jag tänker efter, lite dimmigt. Man sprang oftast runt med någon sorts kamera och filmade allt man såg, allt man tänkte. Man planerade filmer som aldrig blev av, redigerade bilder till ingen nytta alls.

Livet var nog ganska mysigt. Inga bekymmer. Förutom den där gången då vi hade deadline och halva filmen mystiskt försvann. Man sov i skolan, sprang i korridorerna, svettades i glaskorridoren, spelade memory, hängde i bolibompa-rummet. Så vill jag minsann ha det igen! Dem säger att jag är estetisk av mig, då får man vara sådan tycker jag. Man får dricka tequila på toaletten, spela fighting spel på rasterna och sova i Bio-Rio.

Det var fina dar

Det där var bra dar.

Av någon outgrundlig anledning så kan jag inte verka sova nu för tiden. eller dom senaste dagarna iallafall. Jag försöker febrilt hitta en anledning till problemet så att jag kan lösa det. För lite alkohol kan bara inte vara svaret, kan det vara min kärleksjakt? Man kanske inte märker så mycket av den häromkring, men på fejjan, där händer det. Varje dag ska jag hitta på ännu något klurigt så att ingen kommer förstå vem det är som jag är ute efter. Jag får bara hoppas på att personen förstår vem han är, för det är en han, absolut.

Inom en timma kommer jag nästan att dö av rädsla. Det handlar om en väldigt muntlig presentation i Engelska C. Ni vet, stå framför halva klassen och prata och presentera andra talare. Jag ska berätta för dom hur man dukar upp ett bord. Sä imla okul, vem kommer bli intresserad? Här har du en gaffel - den äter du med. Jag finns ju för att folk inte ska behöva bry sig, dem ska bara sitta där och äta. Om jag ens ska bli servitris?