Har ni någonsin tänkt på hur detta medelmåttafolk som lever i Sverige ibland helt kan flippa ut och bli högmodiga, aggressiva och oerhört giriga? Det händer vid få tillfällen, speciella platser och alla. Du och jag och alla andra drabbas av denna sjukdom som sveper likt vågor över vårat plana, gröna landskap.

Ibland sker den på konserter, när alla är tätt packade framför en scen där snart ens favoritartist kommer att dyka upp. Det börjar redan i kön där det springs för livet och den liggande lämnas liggande. Ingen nåd. Fortsätter framme vid scen där den alldeles för långsamme vid uppställningen faller bakom och förlorar sin plats där den suttit i tre timmar. Jag vet det här, för jag är en trängare. Jag vill se.

Ibland sker den vis stora shippingcenter där priserna är alldeles för låga och köerna alldeles för långa. Där beslagtagandet av det allra billigaste och onödigaste tar över dig och förvandlar dig till ett monster. Du måste ha halva REA-priset, MÅSTE! Där faller jag bakom, slår mig fram till det viktigaste. För vad är halva REA-priset värt egentligen? Mycket, jag erkänner. Ibland är jag minsann ond.

Vid kärlek kan konflikter lätt uppstå, det vet vi alla. Och alla är vi falska, alla tror vi att den där är min, inte din. Men när tänker vi egentligen på den stackars människan i mitten? Aldrig, klart inte, varför skulle vi? Vistt är vi livrädda för att valet ska bli ett annat än en själv? Ja är, självklart. I want a shot at love, with you, så att säga. Och du har fortfarande ingen aning, han vet inte ens att denna blogg finns.

Idag var jhag ute på en dagstripp med två goda vänner, smått omogna men underbart söta. Och vem är egentliugen helt och hållet mogen i denna värld? Omogen borde ju betraktas som något fint, en komplimang av slag. Men iallafall, Ullared var målet, och dit kom vi också. Första gången måste jag säga med, otroligt spännande, och inget anti-klimax alls, eller lite, kanske.

Jag hittade saker, men inga kläder. Jag skulle ha fotat om jag kunde, men det är väl inte lämpligt denna tid på dygnet? Nej, det tror jag inte. Det värmer dock i hjärtat att ni bryr er, att ni hänger här varje dag för att höra om mina strapatser och bravader. Billigt var det kan jag lova! Och så fick man köpa saker till alla, hittade två T-shirts till fader som kan hissas eller dissas, vet inte om jag tror på det sista men det gör inget, det var billigare än billigast, typ. Vet ni vad det bästa av allt är endå? Jag har pengar kvar och kan shoppa klänningar på stan!