Jag avskyr en del människor. En del människor gör sig förtjänta av detta ogillande medans en del andra går omkring som vanligt helt ovetande om detta. Dem flesta har jag säkert inte ens mött utan bara skapar ett illagillande nät runtomkring, ja som ett nät kan man säga. Eller tanke kanske, en bild ett förväntande. Det handlar speciellt om dom där tråkiga, otroligt blyga och hopplösa människorna. Alla dom som ingen lägger märke till, dom som köper drinkar på krogen till en bara man ber om det. Dom som pratar med en i kön på McDonald's.

Jag vill aldrig bli en sån och tänker inte. Jag ska vara speciell om det så kräver att jag blir galen. Fast vem är inte galen? Det är ute att vara galen, man ska vara mer speciell sådär som absolut ingen annan är. Sådär speciell så att ingen tror att man passar ihop med ens vänner. Men det är bra, ingen av mina vänner har riktigt samma stil. Liknande ibland, men alla håller sig på sin plats, alla vet vart dom hör hemma.

Jag är den töntiga som försöker, jag kan inga skådisar, vem som sjunger vad eller vilka filmer som gjordes 1975. Jag vet inte vilka låtar som är inne eller ute, hur många låtar Johnny Cash har gjort eller vad The Bands sångare heter. Jag sitter bara här med mitt spotify och ser glad ut. Där finns allt jag vill ha.

Johnny Depp, denna man bland män. Helt underbar på filmduken där alla tjejer sitter med hakan på golvet och dreglet dryper ner i popcornen. Där går han, stilig, vacker med vackra ord i munnen. Eller fula, det spelar ju ingen roll när det gäller denna man. Jag gillar honom speciellt mycket i Pirates of the Carribean filmerna som Adam och  jag har tittat på under den senaste veckan. Jag har inte riktigt märkt av det andra som har hänt, egentligen. Bara den där Jack Sparrow dyker upp i bild är jag nöjd, förlåt, Captain Jack Sparrow.

Han är cool är han, den enda jag vet som passar i dreads. Och det utkletade svarta sminket, vinglandet och alla saker. Jag blir kär. Adam vill väl att jag ska bry mig om honom egentligen, men jag hör inte, jag får ett tunnelseende - mot Johnny, min älskade!

Nej, min kärlek långt borta som inte vet något, han jag berättat om tidigare. Det är en going det, söt som få och blond. Det är väl allt jag vet om hans nuvarande läge, eller någonsin vetat. Med en vän vid namn Päo. typ. Jag håller fast vid honom ett tag till, det kan det vara värt.

Nu ska jag snart bege mig in till stan ännu en dag, via buss. Det är inte sista gången jag åker, det kommer fortsätta i all evighet för jag är en av dom som inte kommer ta körkort, jag vill inte. Kollektivt är min grej så att säga att jag skulle aldrig vilja bekymmra mitt liv med mera. Inga bilskatter, försäkringar, besiktningar eller tankningar.

Allt jag vill behöva bry mig om är en busstabell över alla avgångar och ankomster, se när busschauffören behagar hämta upp mig från avtalad hållplats och skjutsa mig dit jag vill. Inte bara är det billigare att åka buss, det är enklare och mer miljövänligt. Du behöver aldrig oroa dig över blodnivåerna i alkoholomloppet, bara hoppa på och så är du med på resan! Sova kan du också, precis hur mycket du vill. Filosofera dig bort så gott du kan, gärna med hörlurar hårt insatta i öronen.

En del tror att det är ett bottennapp att åka kollektivt, att man inte är bra nog för att ta körkort. Men jag anser det vara himmelen, för vad kan vara mer bekymmersfritt? Och om det nu inte går någon buss så lifta! Eller sov ute, ta det som det kommer liksom. Jag älskar buss och jag vågar stå för det, men ännu mer älskar jag spårvagn, fastän dom i Göteborg åker mycket snabbare än våra.