Jag är en droppe i havet, men en ganska dålig sådan. Jag är droppen med mest koldioxid i. Den där droppen som kalkar igen era kaffebryggare eller får erat vatten att smaka dåligt. Idag skulle jag ge mig på en tvättmaskin. Jag visste redan där att det kulle gå dåligt, för hur kunde det gå bra? Tvättmaskiner och jag funkar bara inte, jag vill ha en enda trogen tvättmaskin som jag lär känna utan och innan och som följer mig ner i graven. Denna maskin och jag hade aldrig haft tid att bekanta oss och gjorde att jag förstörde den. Men luckan på en maskin ska väl endock inte gå att öppna innan den är klar med sitt program? Ska inte tvätten hållas gisslan enda tills tvätten är helt klar? Tydligen inte, eftersom en 95 gradig ånga med tvättmedel for emot mig när jag fick upp den.

Misslyckat, det är så det är bara. Och sedan ville han inte fortsätta att tvätta som alla andra normala tvättmaskiner. Nedå, den ville inget annat än att bråka. Men då kom superhjälten, mamma, och räddade mig. Kockrocken kommer att bli ren trors allt! Och jag drar ett lättnadens andetag. Tänk om jag hade fått berätta den historien i skolan?

Jag har en vän som jag gillar väldigt mycket, och visst kan jag namn med hans riktiga men det använder jag aldrig. Vi har pratat ganska länge nu med varandra, delat med oss av våra liv. Han har humor, för visst är det en han. En glad liten norrlänning som just nu provar lyckan i skånes län. Han är grymt underbar att ha som kompis, ingen vet om att han finns och han är dessutom den enda jag pratar med på denna fina community. Miffo är min vän, min och ingen annans. Vi pratar i vått och torrt, vi hänger så ofta vi bara kan.

Ibland händer det att Miffo är inloggad samtidigt som jag, och då blir jag rädd. Panikartat svara jag på hans senaste meddelande och slänger mig på utloggningsknappen. Tur, tänker jag sen. Han kanske inte ens såg att jag var inloggad. Undrar om han har hittat hit än förresten? Alla andra verkar ju ha gjort så. Hur gör dem det egentligen? hur gör ni? Jag hittar nästan ingenting i denna stora värld med www och HTTP.

Tänk er en vacker höstkväll. Vinden blåser lätt utanför ditt fönster, ljusen står tända på bordet. Och framför dig har du en påse fredagsmys. Du ska se den nya kriminaldeckaren som ska gå på tv just idag. Det här har du minsann sett fram emot hela veckan. Du tar och häller upp ett glas läsk, nu börjar introt, nu skruvar på korken. Det första Ordet sägs och du inser att denna vackra film som du verkligen har velat se, denna underbara kväll, är förstörd. Filmen du skulle ha sett är egentligen på tyska, men numera dubbad! Argt slänger du bort fjärrkontrollen och springer in i sovrummet och gråter.

Det är sådant dubbat gör med en film. Jag tämligen avskyr det, för att vara lite fin i kanten. Har ni sett my sweet 16 förresten? Ett astöntigt program om amerikanska ungdomar som har fördelsedagsfester. Och dom bjuder in några hundra nära vänner, har någon artist med o så. Skitkul säkert att spendera någon miljon eller två på att fylla år. Jag föredrar en fika hemma med lite folk. Varför ska folk överdriva hela tiden? Bara för att man kan så behöver man ju inte. Jag gör det inte, det vet jag iallafall. Tycker ni annat? Kul för er.

Glöm allt det där med den söta imagen, jag är astöntig egentligen. Tittar på Broder Daniel filmer och blir sentimental. Och Anders Göthberg, Henrik, Theo o gänget. Vad gör dem egentligen? Inte mycket gissar jag på. Men jag saknar dem redan. Nu ska jag fortsätta vara töntig och sova.

Jag ska avslöja det nu, sprecis nu. I detta uttömmande inlägg ska jag berätta för er alla varför jag är så populär, varför jag är jag och varför ni gillar mig. Jag har en image, en väldigt speciell sådan. Den bjuder in er till mig. Det är därför ni älskar mig och bjuder upp mig till dans. Och det är på grund av min image som jag hänger på. Min image är att vara söt. Och då ingår allt. Småfnitter, sång, dans, hålla hand och blyga blickar bakom en lång lugg. Och ni faller för den, gång efter gång. Ni älskar mig för den!

Men ni, ibland måste man säga ifrån. För ibland blir även jag arg och ledsen. Och då behöver jag dig, på riktigt. Men har du någonsin sett mig riktigt arg? Tror inte det du. Eller kanske? Synd om dig då. Men oftast är jag söt, så söt så du blir precis lika gullig tillbaka, och det gillar jag. Du blir glad när jag stämmer upp i sång. Du vill sjunga med, valsa runt och bara ha det mysigt. Och nu vet ni.

Jag är söt, And you like it.

Hoppas inte Jon åker ut förresten, gör han säkert. Ska aldrig mer se på Idol ever igen. Och inte har jag råd och rösta heller. Det är töntigt.

Nu är jag svettluktande och på väg. Far hämtar mig snart, det är ju endå fredag. Jag hatar fisk, men jag älskar rattatouille. Bara så ni vet. Och vem har råd att smsa fram och tillbaka hela tiden? Och jag sa bara "neeh?!" efter varje framkommet sms. Men det hände aldrig något nytt. Om ni undrar så har jag gått på stan och engagerat mig i andras smsande. Jag älskar det, skvaller förgyller världen! Katrin Zytomierska är en brea kvinna när det gäller skvaller. Hon kan hon. Och det är ju endå min förebild.

Efter Carl-Jan då, ni vet den där sommaliern som kan vara med på tv ibland. Han var med i Let's Dance, folk ser tydligen på det. Vi ska bli bästisar och bundis om bara två veckor. Vi ska jobba ihop, sida vid sida. Han ska prata om vin, och jag, jag ska hälla upp det. Nu blir ni avis va? Förstår det, det borde ni vara. För jag jobbar mig uppåt i branschen. Dessutom kan jag skriva med det i mitt CV vilket kanske ger mig extra cred. Franz och Carl-Jan, coolaste kollegorna i världen, tillsammans kan vi erövra den och alla vindruvor som må växa på dess jord. Fasiken, det här kommer minsann bli bra! (Vilket namedropinlägg egentligen o.O)

Jag tänkte en gång att jag kanske skulle ta och visa upp mitt rum här. Så att ni inte blir otroligt förvånade om ni skulle komma på besök, om ni undrade, eller om pappa ville se. Han vet ju att jag skriver här och så. Så det ska jag gra, men inte riktigt än. Fotandet av mitt rum kan ha varit en ursäkt för att inte behöva plugga in något Japanskt vokabulärm eller för att inte riktigt ta tag i min ekonomiplan, som förövrigt tillåter ett frisörbesök. Äntligen! Men hur ska jag klippa mig? Jag vill se hipp ut, men inte barnslig. Det ska kunna fluffas upp, eller kanske i sig vara fluffigt. Det finns ju hur många sett som hellst att fixa håret.

En hel del pengar ska sparas till vårat Vibergabesök senare denna månad. Då ska jag försöka hitta lote tavlor att pryda mina väggar med. Utan ramar tack, det ska vara sånadär canvastavlor som står ut lite ifrån väggarna. Konst när den är som bäst. Och hittar jag inte det så ska jag köpa dukarna och måla mina egna tavlor. Jag ser minsann på alla dem där inredningsprogrammen och vet att det inte alls är så svårt. Och då lär jag ju få dem färgerna jag vill ha med. Men nu ska ni få se. En ny kamera borde ha behövts, ett redgeringsprogram och några tavlor.

Jag sitter här, en ledig torsdagseftermiddag. Inloggad på Facebook är jag också, som vanligt. Det har blivit som en vana. Även om man inte bryr sig om alla olika uppdateringar så kan man endå sitta där och se på när folk skriver om vad dem gör. En del spelar spel, andra har också ledigt och en del gör ingenting. Dom bästa är så himla upptagana så att dom inte ens hinner logga in. Jag önskar att jag var likadan.

Om ni vill så kommer jag ha en inflyttningsfika nästa år i min nya lägenhet. Vi kan ju åka ner till stan senare för att dricka lite och kanske elda upp något?  Behöver ni sovplats så finns det en plats i min säng och 4-5 personer får nog plats på golvet. Köp med en sak var till frukost bara så blir det bra. Vill du stanna längre än en kväll? Hör av dig bara, jag är inte omöjlig! Tack till Mike som gillade min status, till min far som jag antar blir min borgenär, och till min mor som lagar mat nästan varje dag.

Tänk om jag skulle misslyckas med att flytta nu? Pinsamt.