Ojoj, idag är det första APU-dagen, och jag är långt ifrån taggad, tyvärr. Men det hoppar vi just nu, det är inte så intressant. Istället vill jag få er att se. För har ni tänkt på hur många gånger man tittar men inte riktigt ser? Du tittar på ett höstträd, men ser du det? Lägger du in hela ditt hjärta i att  se alla olika färger, den grova trädstammen och spindlarna som bor där? Du kanske tittar på dina kompisar men ser du dom? Jag pratar inte om att du ska ställa dig och glo på dem, men att du kanske ska titta lite extra noga. Du kanske ska se alla drag, alla egenskaper som dem har?

Och om du nu skulle höra en låt, hör du den eller lyssnar du? Om ni bara visste hur många bra favoritlåtar man ger upp bara för att man inte lyssnar noggrant på den. Man ska höra alla ord, alla rytmer som finns, alla suck, alla fel. Alla kanske är att ta i men dom du hör kanske. Broder Daniel skulle i princip kunna bli din nya räddning om du verkligen gav det en chans, det tror jag iallafall. Henrik Berggren är endå en väldigt speciell människa. Jag ska ge er en chans nu, ni ska få en video. Men Broder Daniel kanske inteär idealt? Då får ni hitta något annat. (tar dock en sådär 20 sekunder innan den kommer igång.)

Se och lyssna på något idag! För eran skull!

Kanske kommer han på det imorgon, att det är han jag har pratat kärlek om? Jag kommer ihåg att han en gång erkände, att han hade gillat mig, kanske till och med älskat? Men hur kan man veta sådant? Såvida inte kärlek vid första ögonkastet, som dem säger, faktiskt finns?

Det tror jag, ibland. Kanske inte bara man tittar på varandra, om man pratar lite med. Man ska inte vara alldeles för kräsen vid sina val, inte när det gäller hur en människa ser ut. Jag lovar att min kärlek, han är bland det vackraste i denna värld. Det har jag alltid tyckt, enda sen den där dagen jag träffade honom. Den där enda gången måste man väl lägga till? Och att han kommer ihåg mig, det måste väl betyda mer?

Kanske är det bara en tillfällighet, kom ihåg att vara lyckliga ni där ute i höstkylan! Iallafall om ni blir älskade tillbaka, för jag är osäker på min sak och osäkerhet skapar otillfredställelse. Det är en sak som Buddhismen har lärt mig idag. Fastän jag är ateist.

Hans fina sätt och blonda hår, hans speciella sätt. Klättra på hustak, det vågade jag aldrig, men jag besteg nog mitt eget tak istället, ett osynligt.

Ibland har jag åsikter, och ibland får man ha det med. Man ska inte alltid säga vad man tycker, finns någon hemlig kod om det som alla får lista ut på egen hand. Det där gör man oftast som barn och tonåren. Man lär sig av föräldrarna liksom. Just nu har jag åsikter om andras bloggar, och det får jag ha eftersom jag läser så många. Jag tämligen avskyr typiska modebloggar med "Dagens klädsel", teknikbloggar, nyhetsbloggar. Det jag avskyr mest av allt är mammabloggar och bantarbloggar. Fast inte Alex Schulmans, han gör det med lite stil. Han tar kritik och slänger tillbaka det på alla wannabe-best mammor där ute i landet. Och matbloggarna, varför vill jag veta hur mycktet ni har gått ner i vikt? Berätta det för era vänner direkt istället, och börja med en vettig diet, en som håller en som ni kan klara av, en som inte får er att gå upp alla kilon på en månad igen.

Och ni, ni som bara skriver; "Hej! Idag var jag i skolan, pluggade till provet, sen var det lunch o sen hade jag svenska, vi fick läxa, ba' daaah! Palla göran lixom. Nu sitter jag hos bby pussen och ser på en film han hatar! Men jag är ju här *hångel, hångel*". Vi vill verkligen inte veta, vi bryr oss väldigt lite.

Undrar om jag sitter i ett sådant fack? Då tar jag tillbaka allt, säg bara till!

Imorgon är det dags för min nya APU (praktik). Då ska jag till Restaurang Spisrosen och jobba loss. Men jag vill inte vara i något kök. Jag  gillar inte att laga mat sådär, jag vill bara inte. Och hur ska jag kunna gå dit och säga att jag egentligen ville vara någon annanstans och att jag valde en annan inriktning fast dom lade ner den? Det går ju bara inte.

Jag får drömma lite mera så ordnar sig allt. Men egentligen vill jag inte drömma heller, jag vill vara! Jag vill ju leva i drömmen, den där som är så himla långt bort. För vi ska inte lura oss till något annat, jag kommer ju inte få vad jag vill till slut endå. Hur mycket jag än önskar, hur många önskestenar jag än äger. Vi kan väl bara ge upp direkt? Men nej, en liten gnista hopp måste man tydligen behålla.

Jag har nyss klarat av ett asastort prov i religion och är helt otroligt stolt, tror jag fick med det mesta men jag hade mer som inte platsade någonstans. Nu har Sofia och Amanda prov istället, 200 sidor filmhistoria.

Jag hade en dröm inatt! För jag lyckades faktiskt sova. Helskumma drömmar har jag, men dem är så värda ibland. Inatt handlade det om min hemliga kärlek (o.O), Vi hängde i någon skola någonstans eller så, jag hittade knark, han gick. Och sen helt plötsligt så dök Carro upp i det hela! Och vi fnissade åt varandra sådär som vi gör när vi är kära och diskuterar hela alltet. Och något marsvin eller liknande behövde matas och jag låg bara i en mysig kärleksfull dimma. Underbart!

Och sen försov jag mig. Det gör jag oftast när jag drömmer fina drömmar. Drömmer jag roliga drömmar vaknar jag upp och skrattar, har hänt två gånger och grymt läskigt är det. På en kvart var jag iallafall ute till bussen och hann med den också, med marginal. FIna drömmar skapar lycka i mig, det skulle ju inte vara samma sak i verkligheten, det skulle bara vara jobbigare. Fullt av beslut och ångest och mod.

Jag kom på att ni alla kanske bara tror att jag skojjar om det här? Jag vet att jag skojjar ibland, säger osanna saker och så, men det här är inte en sådan gång. Nu är dte på riktigt, jag kan känna det. Jag hoppas och tror och ger nästan upp. Varför skulle jag ens hoppas? Det är en evighet emellan, timmar talar vi. Stora avstånd och lätta medel.

Är jag kryptiskt? Jag vet, kanske lite väl? Inte ens mina vänner förstår väl alla snirkelheter som jag skriver ner, eller säger. Ibland tittar dem på mig och jag ser hur deras ögon att dem tänker - "Hur kunde du komma att tänka på det där?" - Hur börjar man ens fundera på det? Vem mer tycker att kärlek blir kompilicerad när den är på riktigt? När båda vet om?

"Familjen, dans på skånska. Och nu bankar det i mitt bröst."

Låter som jag skulle ha världens fest här hemma, eller hur? Tyvärr så är det långt ifrån sanningen. Den charmigt sorgliga sanningen är att jag dansar helt ensam, med tillhörande sång i min fars lägenhet. Men det är inte det enda jag gör, jag drömmer mig bort samtidigt, bort härifrån. där jag hör hemma kan man säga.

Jag drömmer mig mot andra landskap, städer, utomlands är jag för rädd för än. Kommer det ens hända? Jag tvivlar, på något sätt känner jag mig hemma i det här landet, men inte i landskapet. Östergötland kan fara iväg! Jag vill inte ha dig! Jag vill ha ett riktigt hav, en ny värld, nya saker och nya människor. Inte för att ni inte duger här, men det är så många som inte duger alls. Men hur vet jag att väst är bättre?

Det är klart att jag inte vet, men jag hoppas, jag gissar. Träffa mig när jag kommer dit! Om du bor det. Sofia har jag redan lovat och då ingår Amanda, Adam ville också sa han, så han fick.

Mitt utlovade inlägg om denna eviga kärlek. Jag kunde bara inte hålla mig. Evig kanske den inte är, några dagr hittils och genom åren då och då. En gång tänkte jag hälsa på, för länge sedan, eller dte känns som länge, men fick inte. För ung sa dem, vem som hellst sa dem.

Men nu har jag tänkt på det här lite, är det inte lättare att vara kär på avstånd? När personen väl får reda på det och hur det än går så är det ju kört. Vad händer då? Vad säger man, vad gör man? Nej ni, det är är så himla mycket lättare, jag vet var jag har honom, fast inte. Man kan inte säga att vi pratar, för det gör vi inte. Bara tittar, via internet. Denna underbara uppfinning som jag på något skruvat  sätt har blivit besatt i.

Det bli nog bara komplicerat så fort det kommer ut, och snart kanske kärleken går över? Då kommer våran icke-existerande tid tillsammans ta slut tills allt kickar en i bakhuvudet igen. Då är det bara att börja om. Lite som Hinduism om man tänker efter. Ett evigt Samsara av kärlek. Nu video på det här.