Jag kommer ihåg när folk först började blogga, ja så gammal är jag iallafall. Jag kommer ihåg ganska mycket när jag tänker efter, även om jag själv kanske aldrig tror det. Det finns väl mycket man vill glömma bort? Men ja, jag hatade bloggar, jag förstod aldrig poängen med det. Varför ska man varje dag gå in på internet och skriva om vade man gör? Vem vill läsa det? Inte jag iallafall. Och det vill jag ju inte nu heller, jag vill veta mer. Jag vill se er, läsa om era åsikter, bli förvånad, bli överaskad. Jag vil bli bortsvept och leva mig in. Jag vill absolut inte höra om att eran katt hoppade och missade köksbänken. Jag vill inte höra att erat barn till slut lyckades säga lampa, det kan jag också.

Jag vill höra om förhoppningar och besvikelser, kärlek och ensamhet, livet och döden. Inte om ni gillar Mona Sahlin eller inte, för ingen gör det, knappt Mona Sahlin själv. Jag vill inte veta om att SSU Östergötland vill införa "vegetariska dagar" i skolköket, vem som vann Idol eller vem som nu blir Paris Hiltons BBF. Jag vill ha hopp om framtiden.

Nu älskar jag förresten att blogga, och jag läser andras också. Men bara dom intressanta, dom som tilltalar. Mina vänners bloggar och dom som får mig att fundera, att bli sådär drömmande. Min är väl varken eller. Min kanske bara är en blogg i mängden? Men det struntar jag nästan i. Inte helt, det skulle jag aldrig kunna göra. Jag vill att ni läser, att ni bryr er, att ni funderar över mig.

Jag läser många bloggar, inte överdrivet många iof, varje dag. Ibland läser jag dem flera gånger, ibland kollar jag på deras länkar och så med. Foki hade igår med en ganska rolig frisyr som hon hade hittat hos en viatmes. Detta var den helt otroligt mysiga rosettfrisyren. Grejjen går ut på att du gör en rosett av ditt eget hår på huvudet. Och idag har jag provat. Mindre lyckat kan man tycka, ett gott försök säger nog andra, men hur som hellst så tror jag att jag lyckades!

Som en del kanske vet så älskar jag hår, pysslar titt som tätt med det, och smink såklart. Jag gillar design och inredning, film och tecknat. Jag är nog egentligen estet. Jag bara älskar allt med färger och former. Iallafall, rosettfrisyrem blir nog skiten på studentbalen. Det ska absolut bli min grej, gärna med någon rolig cocktailklänning, balklänningar är bara inte min grej.

Jag skulle gärna ha en modeblogg och så om det inte vore för att jag inte har råd. Men om alla ni skickar en krona till mig varje dag så har jag kanske råd att köpa nya saker ofta, och då kan jag ju modeblogga! Vad sägs? Kom igen nu!

Idag får vi besök, besök ifrån ännu mera landet än vi är nu. Jag hatar att få besök, jag tycker det är jobbigt med folk som stökar omkring och förstör min perfekta värld som jag har skapat runtomkring mig. Det är besöket är inte riktigt som vilket annat besök som helst. Dem här känner sig hemma direkt, man vet heller aldrig hur många dem är eller på vilket humör.

Ne ni, jag gillar nog mitt lugn, vill jag träffa dig så ses vi ute, om vi inte är bra kompisar. Men ta inte allt det här som en diss eller så, för jag gillar dem flesta, eller ja. Ni gillar ju mig.

Nu ska jag hoppa in i en dusch, äntligen! Som jag har läntat efter att få lite vatten blandat med schampo och tvål på mig! Jag ska duscha asalänge för att motverka såkallad svettlukt som Sofia skriver om. Den tar sig in överallt! Vill ni se mig? titta nedan lite bara! Titta gärna extra noggrant på lappen på den svarta tavlan! Där finns ett musiktips!

En del är inte som alla andra, en del är speciella, dem står ut. En del personer som Sofia och Amanda är bland dem bästa utståarna. Man vet vart man har dem, nästan. Man ska inte veta allt om alla, då blir det tråkigt. Vissa rutiner är helt okej. Som att det är rökdags på stället innan man går in i skolan. En del personer pratar man med, över internet, men träffar dem inte särskilt ofta. Då vet man ju egentligen ingenting om dem, eller hur? Och dem som står ut då vet man ju nästan aldrig vart man har. Man vet inte vad dem gör eller vad dem vill. Som Jimi, vad gör han om dagarna, eller Mike, vad gör han? Fast jag pratar inte med Mike, det var bara den där gången 2005 (?) i Göteborg, liseberg.

Vad vill ni, vad gör ni? Kommer vi någonsin ses? Eller ja, Jimi hoppas jag ju till och med bo ihop med ett tag där. Det jag undrar lite mer är hur man träffar nya männiksor. Hej kompisar!-metoden fungerar nog inte allt för ofta.

Har ni hört Markus Krunegårds ny skivor? "Lev som en gris dö som en hund" och "Prinsen av Peking"? Det där är länkar till Spotify. Jag tycker dem är väldigt mycket bättre än det han hare hittat på innan. Jag är helt otroligt förvånad över att dem kom in på Spotify så himla långt innan. I normala fall brukar det ju ta en evighet för skivor att nå dessa öron som hellst slipper köpa skivor i fysisk form. Men om det är något alldeles speciellt så är jag nere i skivaffären innan dem ens hinner öppna sör att med ett större leende än störst inhandla denna dyrbara sak. Som den där gången Broder Daniel släppte "No Time for Us 1989-2004". (även detta Spotify-länk)

Skivor är bra, man vet vart man har musiken liksom. Den digitala tenderar att byta plats lite hur som hellst, videos på Youtube tas bort, hemsidor lägger ner eller uppdateras. Datorer är ju kända fr att ta livet av sig lite nu och då också. Men en skiva, en blänkande cirkel med fördjupningar i, den sviker inte. Den sviker inte tills den har spelats alldeles för många gånger, blivit repig och kladdig eller helt enkelt tappats bort. Skivor försvinner.

Vad ska man lita på?

I våran skola är det inte så himla svårt att få MVG. Eller VG om man så vill. Inte i våra praktiska ämnen iallafall. Jag får MVG, i kök. Jag gillar inte ens kök, jag tämligen hatar det. Stå där och hacka gurka och lök hela dagarna, lukta fiskt på bussen och hitta grädde i håret när man ska sova. Maten tar sig in överallt. Igår fick jag t.ex diskmedel i skon. Hur kom den dit? Och choklad över hela armarna. Jag har ju inte för vana att bada i maten, jag gör rent ganska ofta och har lite ordning, men ack! Maten tar sig överallt!

Nu lyssnar jag på Lars Demian, det är coolt. Eller ja, ni skulle kanske kalla det töntigt, men jag har Jimi i ryggen på den här. Jag säger nog aldrig att något är coolt om jag inte vet att iallafall en annan står bakom mig i frågan. Töntigt är det kanske om man tänker efter. Vi ses snart igen, ni vackra!

När ska man bli så gammal att man får gå i pension? Jag vet att det är snart påtänkt men nu orkar jag bara inte. Hur ska vi orka jobba så många dagar och ha så många läxor? Varför får man inte tid på sina lektioner till att plugga prov och sånt? Eller ibland får man ju det, men inte tillräckligt. Jag tycker synd om mina lärare lite. Jag har chans till MVG tydligen i kök och jag klarar det här provet idag perfa, men när skulle jag ha pluggat? Skola först o så säger dem, men min hälsa då? Jag kan inte strunta i sömn och allt sådant för ett prov.

Vi får hoppas mig lycka till och önska mig en bra kväll i köket. Sofia är arg på mig, hon är arg för jag överger. Men jag gör så ibland, jag är en övergivare. Men jag ville verkligen ha den rasten, jag ville inte bära sopor och slösa på min älskade timma. Och så fick jag sms av mamma, hon ville dränka sig med högtrycken, jag förstår henne, matatant är väl endå inget uppskattat jobb någonstans. Det kommer jag aldrig attt bli. Vill jag ens bli något? Vi får se.

Någong gång ska jag göra rosettfrisyren, jag lovar. Och foto på det.