Varenda gång jag går in här och ska skriva ett inlägg så måste jag blicka tillbaka på förra gången. Jag måste se vad jag skrev, vad jag ville och hur jag kände. Antagligen är detta helt normalt, eller i värsta fall är det jag som är mongolid om man får säga så. Ni vet hur jag inte lyckades spendera mycket pengar i Ullared? Det har jag tagit igen lite nu. Jag köpte kläder, smink, ckor och vegetarisk mat idag på stan. Det var spännande, dock köpte jag en mamma-tröja som jag ska ha som klänning, allt funkar bara man vill!

Inga foton idag heller, det är min lathet som tar överhanden här. Men jag är van, den brukar styra mig i strama tyglar, den hindrar mig från att göra gott. Förutom nu, alla sover och jag sitter ensam kvar, fasän mina ögon är trötta så sitter jag här och funderar. Jag funderar sådär som bara vissa kan göra. Kanske ska jag berätta för er om läskiga och skumma människor i stan? Det finns ju endå en del som hamnade fel, om inte alla. Men en annan dag bir det!

Har ni någonsin tänkt på hur detta medelmåttafolk som lever i Sverige ibland helt kan flippa ut och bli högmodiga, aggressiva och oerhört giriga? Det händer vid få tillfällen, speciella platser och alla. Du och jag och alla andra drabbas av denna sjukdom som sveper likt vågor över vårat plana, gröna landskap.

Ibland sker den på konserter, när alla är tätt packade framför en scen där snart ens favoritartist kommer att dyka upp. Det börjar redan i kön där det springs för livet och den liggande lämnas liggande. Ingen nåd. Fortsätter framme vid scen där den alldeles för långsamme vid uppställningen faller bakom och förlorar sin plats där den suttit i tre timmar. Jag vet det här, för jag är en trängare. Jag vill se.

Ibland sker den vis stora shippingcenter där priserna är alldeles för låga och köerna alldeles för långa. Där beslagtagandet av det allra billigaste och onödigaste tar över dig och förvandlar dig till ett monster. Du måste ha halva REA-priset, MÅSTE! Där faller jag bakom, slår mig fram till det viktigaste. För vad är halva REA-priset värt egentligen? Mycket, jag erkänner. Ibland är jag minsann ond.

Vid kärlek kan konflikter lätt uppstå, det vet vi alla. Och alla är vi falska, alla tror vi att den där är min, inte din. Men när tänker vi egentligen på den stackars människan i mitten? Aldrig, klart inte, varför skulle vi? Vistt är vi livrädda för att valet ska bli ett annat än en själv? Ja är, självklart. I want a shot at love, with you, så att säga. Och du har fortfarande ingen aning, han vet inte ens att denna blogg finns.

Idag var jhag ute på en dagstripp med två goda vänner, smått omogna men underbart söta. Och vem är egentliugen helt och hållet mogen i denna värld? Omogen borde ju betraktas som något fint, en komplimang av slag. Men iallafall, Ullared var målet, och dit kom vi också. Första gången måste jag säga med, otroligt spännande, och inget anti-klimax alls, eller lite, kanske.

Jag hittade saker, men inga kläder. Jag skulle ha fotat om jag kunde, men det är väl inte lämpligt denna tid på dygnet? Nej, det tror jag inte. Det värmer dock i hjärtat att ni bryr er, att ni hänger här varje dag för att höra om mina strapatser och bravader. Billigt var det kan jag lova! Och så fick man köpa saker till alla, hittade två T-shirts till fader som kan hissas eller dissas, vet inte om jag tror på det sista men det gör inget, det var billigare än billigast, typ. Vet ni vad det bästa av allt är endå? Jag har pengar kvar och kan shoppa klänningar på stan!

Det här med att ligga hemma ensam är inte lätt inte. Det är inte ens i närheten lika lätt som gamla damer säger i insändarspalterna. Det är svårt, vad ska man göra? Man ligger och tänker på himlar och stjärnor, rensar hjärnan med matlagningsprogram och pratshower. Man sitter vid datorna, ser på tomma ord och ser vad alla nadra kanske har för sig idag. Man räknar Socpengar och fångar ören, man letar billigast mat och billigast allt. Jag är glad över att jag iallafall bor hemma, då känner man sig inte jämt övergiven.

Att vara arbetslös kan inte vara sådär enkelt som alla andra tror, tristessen är stor! Inget Ullaredsmöte idag heller, men Ullared! Det blir mysigt.

Jag har nu sovit i 14 timmar, bara supersovit. För jag är en sådan som sparar sömnen till helgen, tar tid från dagar till ett superdrömmarathon. Det är fint, men en vild chansning. Den där superdrömmen kan lika gärna bli en drömlös natt, och då blir allt bara till bortslösad tid. Inatt var bortslösat, inte en dröm, inte en enda tanke kommer jag ihåg. Bara 14 timmars dröm, utan vatten och utan mat.

När jag tänker efter har jag inte ätit mycket den här helgen alls, det är inte bra. Men ibland kan man glömma bort att äta, det är tillåtet. Och när jag tänker efter ännu mer så är det inte ens helg längre, det är måndag. Blir ni arga nu? Jag har så himla lite att göra så att jag inte ens märker när helgen är över? Kan vara så, kan även vara så att jag har längtat till en form av ledighet så länge jag kan minnas, och nu ör den äntligen här.

Jag har saker att göra idag, faktiskt. Jag ska till Viberga och ta ut pengar, det är viktigt.

Ni vet väl om att jag var på party igår? Underbart vackert var det, och alla var där! Till och med Håkan Hellströms egen anda! Men jag är falsk på krogen, ingen att lita på. Ena sekunden är du mim bästa vän och den andra är jag på dansgolvet med Steffa. Vem är Steffa kan man undra, en snygging säger jag. En autograf skrev jag, fick champagne och hade det asatrevligt. Sedan kastade vi peppar och åt för mycket mat, kom hem till Adam och sov oss fula. För alla är vackrare fulla.

"Kära blogg, idag har jag  sodomiserat IFK Norrköping, nae, vi börjar om" Man kanske borde blogga med sällskap oftare? Jag är hos mina vänner Carro och Bachi med Adam och Sebba. Egentligen skulle jag varit med Sopfia och Amanda men det fanns tacos här och jag är lat. Citatet är från Adam, han ville väl gästa lite eller då men gav snart upp. Han har väl aldrig riktigt varit en bloggare. Men vem har det?

Ibland är det mysigt att vara kär, bara vara det. Även om ingen vet, även om inte han vet. Man går omkring i sin glada värld där allt bara är bra. Jag kan få mig själv att bli kär, tvinga fram den så att säga. Och den kärleken måste ju vara minst lika äkta som den som kommer spontant?

Klockan 5 ska jag ta bussen in till stan, där ska jag ägna mig åt den finaste av dekandenser. Den där sorten som inte slår tillbaka på en förrän nästa dag. Men om man skjuter upp allt annat så kan man väl även skjuta upp onda dagar?

Utforskar ny musik, igen! Så fort någon lägeer upp något tips och jag anser att personen faktiskt har någotatt säga till om så hoppar jag på den och lyssnar igenom. Just idag handlar det om Skriet (Spotify), inte allt för illa alls, än så länge. Ingen ny favorit, men bra att dryga ut min långa playlist med.Ingen åsikt riktigt än, precis som med Kents nya singel Töntarna.

En del musik är svårare att bestämma sig om än andra, och en del är bara *Poff*, I love it!Och det är poff-musik jag älskar, när man sjunger med även om man inte ens kan låten. Jag tror faktiskt att musik räddar människan, den läker oss och hjälper oss. Hur kan jag inte förstå, men jag känner att det funkar, jag vet det.

Ikväll tror jag på brustna hjärtan förlorade i vinden, mängden. Jag tror på helade hjärtan på dansgolv, bortsprugna i en känslofylld dimma. Jag tror på Pop-kväll på Hugos.